Chapter 6 - I just wanna be normal !
Previously :
'' Vart ska jag sova ? '' , muttrade han, och jag ställde snabbt ner min kopp.
'' Vart vill du sova ? I gästrummet kanske .. ? ''
Just då åskade det till utanför, och Harry darrade lätt till.
'' Hos dig ? '' , viskade han, och jag skrockade lågt.
'' Rädd för åskan ? '' , skrockade jag, och la snabbt handen på hans hårda axel.
Han tittade tveksamt på mig, men nickade nervöst.
'' Kom då, så går vi och lägger oss. ''
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Diana's POV ;
Jag satt i samma ställning i sängen, som jag gjort dom senaste åtta timmarna.
Pekvisarna pekade på siffran elva på klockan, vilket menades att klockan var elva på dagen.
Hela mina kinder var täckta med mascararänder, eftersom mina tårar runnit fritt hela natten.
Min kropp var uttorkad av all förlorad vätska, och mina ögon lös rött.
Allt jag önskade var att få vara en vanlig tonåring, kunna åldras i verkligheten också.
Tårarna började strömma ner snabbare för mina kinder, och jag började hulka.
Livet var ett jäkla skit.
Mitt hår var trassligt, men såg på något sätt ganska fint ut.
Mitt nattlinne var skrynkligt, men rätades till med några ynka handdrag.
Jag brydde mig inte om mascararänderna eller tårarna som strömmade ner för mina kinder, utan kastade upp min dörr och gick snabbt in i köket.
Stephanie, Niall och Harry satt vid köksbordet, och slevade i sig mjölk med flingor.
Allihopa tittade upp när jag klev över tröskeln, och blickarna fick mina tårar att reagera ännu mera.
Jag snyftade till, medans jag hällde upp en stekhet latte till mig, och när jag vände mig om stod Stephanie där.
Hon drog mig in i vardagsrummet, och kollade uttryckslöst på mig.
'' Vad är det som har hänt ? ''
Hon strök en hårslinga ur mitt ansikte, men jag slog bort hennes hand.
'' Varför bryr du dig? Varför går du inte in i köket och fortsätter bete dig som en jäkla mamma, till två par killar som är världskända och teoretiskt sätt äldre än oss ! '' fnös jag, och Stephanie's blick blev en blandning av sårad och arghet.
'' Vi är 145 år. '' fnös Stephanie.
'' Men 15 för dom och alla andra normala människor. '' , sa jag uttrycklöst.
Stephanie högg tag i min handled, och ledde mig in till köket.
'' Min syster glömde att presentera sig igår. '' log hon mot killarna, vars blickar vändes mot mig.
Tårarna fortsatte rinna, men mina knän blev svaga utan den blondes havsblåa ögon.
'' Öh, jag heter .. Diana. '' muttrade jag, och stirrade ner i golvet.
'' Är du okej? Du ser så ledsen ut. '' mumlade den blonda, och drog handen igenom sitt hår, vars normala hårfärg var ganska mycket utväxt.
Han log smått, och hans tandställning glittrade i solskenet, som lös in igenom fönstret.
Jag vände min blick mot Stephanie, som satte sig ner vid bordet igen.
'' Hungrig ? '' sa hon, och log ett välkomnande leénde.
Jag bara stirrade på alla tre.
'' Fyfan för er. '' var allt som kom ur min mun, innan jag tappade latten i golvet och sprang upp på mitt rum igen.
Jag drev min blick till den stora spegeln, men en silverram.
Mina kläder var en jeanskjol som gick en bit upp över midjan, ett brunt skärp i självaste midjan, en grå t-shirt nerstoppad och några halsband som piggade upp det hela.
Mitt hår var lockat i skruvar, som la sig fint längst min figur.
Hela mitt ansikte var sminkat, för att dölja hur ful jag egentligen såg ut denna dag.
Med stil, förde jag mina solglasögon till nästippen, hoppade i mina Jeffrey Campbells, fingrade åt mig min väska och öppnade åter igen min dörr.
Utan att ens kasta en blick mot köket, öppnade jag ytterdörren och möttes av tre par nya ögon.
Jag visste direkt vilka det var.
Louis, Zayn och Liam.
Restan av töntarna ifrån One Direction.
Det såg ut som dom fick kipa efter luft när dom såg mig.
'' Eh, hej. Våra vänner .. '' började Louis, men jag gick förbi dom med ett stort kliv, gav dom alla en hård blick, och hoppade in i min bil.
Med kraft vred jag om bilnyckeln, och bilen gav ifrån sig ett härligt brummande.
Snart var jag ute på vägen, och gasade ifrån livet.
För några timmar, iallafall.
Parken var härlig.
Vinden var frisk, barnens tjut ifrån lekparken var underbart och allas humör var på topp.
Jag försökte ignorera min törst efter allas människors blod, med hjälp av en stor glass.
Den smakade en blandning av lemon och melon.
Underbart.
Mina tankar försökte förstå varför jag mådde som jag mådde.
Mest var det för att två världskända killar, ( och en av dom var sååå snygg ) hade kommit in i mitt liv och tagit min syster ifrån mig.
Min systers reaktion var att leka en jäkla mamma för dom.
Kul, otroligt kul.
Tårarna brände bakom ögonlocken, men jag gjorde mitt bästa för att hålla dom inne.
Timmarna gick, och lugnet spred sig i min kropp.
När solen börjat skymma bakom träden, reste jag på mig och gick med långa kliv mot min bil.
På vägen fick jag äntligen en känsla av lycka igen, och vågade mig på ett leénde.
Leéndet drog åt sig folks blickar, men jag bara fortsatte att le.
Med en känsla av lycka satte jag mig bakom ratten igen.
Bilen startade sitt underbara läte, och snart var jag ute på vägarna igen, på väg hem.
Men denna gång, med ett leénde klistrat på läpparna.
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Ja, ett ganska långt stycke ! :)
Hoppas ni gillade det.
xoxo
Emilia :*
Kommentarer
Postat av: ett stort fan!
meeeeeeeeer ni är skit bra!!!!!!! :D <3
Postat av: Lilly
Suuuper, suuperbra!:) Älskar novellen!
Trackback
